Inlägg i kategorin Nyheter

Igår var jag på Entreprenörskapsforums spännande nya Schumpeterföreläsning. (Det ska tydligen bli en tradition, så även om den här sortens arrangemang aldrig har arrangerats av dem tidigare så måste ju alltid en vana ta sin början någonstans…!). Temat var ”Embracing Failure – Creative Destruction and Its Consequences”. Och alla som kan sin Schumpeter vet att det var denne som populariserade och gav förnyad innebörd åt det ursprungligen marxistiska uttrycket ”kreativ förstörelse”. Med kreativ förstörelse menas på ett plan ekonomiskt omstörtande, nydanande innovationer.

Föreläsaren var William B. Gartner, Arthur M. Spiro-professor i entreprenöriellt ledarskap vid amerikanska Clemson University. Bland det mest intressanta som Gartner lanserade under föreläsningen var hur han ser problem och teorimässiga hinder bland annat i dagens bankväsende, där valutaspekulanter och handlare i olika finansiella instrument får hålla på med sin verksamhet bakom sekretesskydd, med styrelsestöd och utan aktieägares och allmänhetens insyn.

Ytterligare ett problem, åtminstone på makroekonomisk nivå, var att man inte prövade sig fram tillräckligt innan man satte det mesta på ett kort. Och ett tredje att vi inte utvärderar vad som är hanterbara förluster å ena sidan - och vad som är fullkomligt skenande och mycket riskabla förluster å den andra.

Skulle vi få mer transparens, skulle vi experimentera mer innan vi satte allt på ett kort, och skulle vi utvärdera vilka förluster vi kan ta och vilka vi inte kan hantera – ja, då skulle också mer ”naturligt kreativ förstörelse” komma tillstånd, och – enligt Gartners modell – omöjliggöra konstgjort uppblåsta ekonomier som ligger bakom kriser såsom dagens eurokollaps.

I Schumpeters och Gartners värld är de flesta med andra ord förlorare, men det är gott så, och det är ett förutsägbart stadium. Inom EU-ekonomin tillåts inga ekonomiska ”förlorare” (det bleve väl för dyrt eller farligt för alla arbetande och sparande medborgare i alla EU-landsekonomierna), men så är det också dysfunktionella ekonomier som inte utsätts för den ”kreativa förstörelse” de torde behöva då och då.

Som belysande – och oväntat – exempel på en värld där detta funkar desto bättre tog Gartner sportens värld, där alla är medvetna om att de flesta lagen inte kommer att vinna, utan att bara ett team kan krama bucklan i slutet av säsongen. Men – återigen – det är förutsägbart och transparent. Man tränar och experimenterar sig fram till att våga ta sig an alltmer utmanande motstånd. Och förlusterna är i högsta grad hanterbara, även om nesan av en en flermålsförlust nog svider några dagar efter en match…!

Ser verkligen fram emot nästa års Schumpeterföreläsning från Entreprenörskapsforum.

Och, just ja, IVA twittrade också om detta – du följer väl oss!?

Jag jobbade sommaren 2004 som journalist på Södra Dalarnes Tidning. Ett av uppdragen bestod i att åka ut till pyttelilla Ingvallsbenning för att bevittna den otrolige bolljonglören Tomas Lundman sätta världsrekord – igen. Att Lundman skulle ta rekord igen var det ingen som tvivlade på, och mycket riktigt gick det vägen även den här gången.

Lundman har faktiskt satt så många världsrekord – i stående fotbollsnickning, sittande fotbollsnickning, dubbelnickning, 30-sekunders kickning, stående tennisbollsnickning, sittande fotbollsjonglering, liggande fotbollsjonglering och liggande fotbollsjonglering under fötterna – att han sedan länge kan titulera sig ”världsmästare i världsrekord”!

Hans upplägg är lika enkelt som genialt (även om hans talang nog är oefterhärmlig): genom att hela tiden förbättra sina egna världsrekord med bara en eller två nickar eller kickar eller vad det må vara får han vid varje tillfälle ett nytt världsrekord tillskrivet sig.

Och jag tänker att exakt så kan innovation också gå till. Det behöver inte vara så att man vid varje enskilt innovationstillfälle utbrister ”heureka!” och rummet uppfylls av ett himmelskt ljus och historieböckerna får skrivas om. Det behöver inte, som Johannes Åman kanske skulle efterlysa, bli ett paradigmskifte varje gång något uppfinns. Utan det kan vara en liten förbättring av något redan ganska bra; som äger rum exempelvis en sömnig sommareftermiddag på en fotbollsplan i Ingvallsbenning.

Madelene Sandström skriver intresseväckande i dag på DI Debatt (länk saknas, eftersom DI väljer att inte lägga ut så mycket material online, men en variant av artikeln finns här). Artikeln tar upp stiftelsens kritik mot att för stor del av forskningen satsar mot Nobelpris och inomvetenskaplig prestige, och för liten del mot samarbeten mellan näringsliv och akademi som skapar små konkreta innovationer. Som kommunikationschefen för KK-stiftelsen Ulf Hall sade till Ny Teknik redan i en intervju den 16 februari i år: ”det är inte det universitet som har flest döda Nobelpristagare som skapar tillväxt”.

Inlägget är betydelsefullt, men missar att mycket forskning från början kan ha handlat om ren experimentlusta och nyfikenhet snarare än målmedvetet Nobelprisbegär. Som med André Geim och Konstantin Novoselov, University of Manchester-forskarna som förra året tilldelades Nobelpriset i fysik för sina upptäckter rörande ämnet grafen. Hade de inte ursprungligen börjat avlägsna tunna lager kol från blyertspennor med hjälp av tejp hade de troligen aldrig nått till Konserthuset och fått skaka hand med svenska kungen.

Det är alltjämt viktigt att både ”ren”/”fri” grundforskning och forskning som äger rum inom ramen för samarbeten med näringslivet ska komma till användning. Här har även statssekretetaren i forskningsfrågor Peter Honeth (FP) varit tydlig, bland annat vid ett diskussionsseminarium på IVA inför forsknings- och innovationspropositionen. Skattebetalarna är med och finansierar forskningen – alltså ska den också komma till användning.